Min vän S, en inbiten sjöbjörn med många hav i benen, berättade för någon månad sedan att hon sökt för att få komma med som jungman ombord på skepp som skulle bege sej mot Gaza med förnödenheter åt den ockuperade befolkningen i området. "Vackert!" tänkte jag och vi hoppades båda att hon skulle få komma med. Hennes enda betänklighet var det faktum att om S kom med till Gaza så skulle hon med största sannolikhet aldrig få segla till USA, någonsin. Och det har vi tänkt göra nästa år.
Så berättade S för mej förra veckan att båtarna gett sej av och att hon inte hört av den. Lika bra tyckte S, hon hade bestämt sej för att inte följa med iallafall, landet i väst lockade för mycket och hon tvingades därför svika sina ideal på grund av stormaktens gyllene sken.

Nu är skeppen påväg, eller de var det ända tills imorse. Nu är de invaderade av Israelisk militär och dödssiffrorna stiger. Ingen vet egentligen varför eller hur många som dödats i vad som skulle vara en fredlig konvoj till förmån för ett folk i nöd. Världen, och jag, följer utvecklingen noggrant och hoppas att detta ska kasta ljus på Israels kamp för sina egna vridna "rättigheter" i Gazaremsan där ett folk lider och en stat terroriserar mänskliga rättigheter.

Varför kan inte alla bara ta varandra i händerna och sjunga "we shall overcome" istället för att stånga huvudet blodigt i något som endast verkar vara en kamp för att bevara någon löjlig stolthet som påminner om den en galning statuerar genom att inte ändra sej trots att allt talar emot det ursprungliga beslutet?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/svart-for-israel-om-armebrutalitet-kommer-fram-1.1114357