Jag känner inte igen mig längre.
Utanför fönstret tindrar lilla staden genom kvällsmörkret. Kyrkans välkända siluett via vilken man alltid kunde hitta hem alltför sena förvirrade nätter. Utanför fönstret havskil, med utforskade djup som så länge viskat till mej om ljusare framtider. Och man kände och kände och kände efter lite till för det var det enda viktiga att känna att man levde. Just då kände jag mig mer.

Nu ligger staden på andra sidan och känslorna på andra sidan evigheten. Kylskåpet frustar bredvid mej och ger mej inget annat än kalla pustar, lika kalla som tankarna jag förgäves försöker värma upp. Huvudet gapar tomt ikapp med kylen och tyvär finns inte hängivelse att köpa på burk. Romantiken har ersatts med rationalitet. Realismen sopade banan med naiviteten. När? Likt grodan som sakta kokas till döds har jag sakta ersatt mitt mig med ett vakum.
Om ingen sticker hål på behållaren snart så imploderar jag.