Nu är jag här, tio veckor efter starten, tionde veckan, halvtid.
Isen har gått och våren är här. Det trodde jag fan aldrig...

Analyserar första transportbottenplatsen idag. Beräknar ha den färdig ikväll. Ännu inga tecken på att fibrer överhuvudtaget existerar i bottensediment. Bra för djuren, mindre kul för mej. Trovärdigheten i min undersökning sjunker ytterliggare med det faktum att jag hittar fler fibrer i noll-kontrollerna än i sedimentet.

Blodsockret i fotknölarna. Lagar mat, skrapar ur det sista ur kylen. Det är långt till affären, speciellt när man är ashungrig.

Längtar till Götet. Längtar till den dag när jag känner att jag ändå kan stå för mitt kandidatarbete. Jag har glömt bort hur man använder statistikprogrammet. Skit också. Jag är rädd för min examinator och det dröjer nog inte länge förrän jag får mardrömmar av att jag funderar på min examensdag med föreläsning och opponering och allt vad det innebär...

Men gud så deprimerande :D Haha, det här går ju inte ann. Jag ska peta i mej lite mat så blir nog allt lite ljusare. Jag har ändå tio veckor kvar och jag har läst en massa artiklar och har jättemycket idéer på vad jag ska ta upp i min rapport.

Men snälla någon, ge mej styrka och lite mer självförtroende. Och ge mej en stor nypa salt, jag tar det här på ett allvar som gör att jag ständigt trycker ner mej själv i ångestträsket.