Jag sitter och lyssnar på Eddie Vedders ljudspår till filmen "Into the wild" och känner mej lite lagom upprorisk. Dagen har mestadels spenderats med att studera artiklar rörande microplastics och plastic debris. I letandet efter en artikel skriven av Moore kom jag till insikt; Det är samma Moore som dokumentärfilmen "En ocean av plast" handlar om, alltså mannen som seglade rakt in i "North pacific central gyre" och fann sej själv omgiven av plastpåsar, plastflaskor, plastförpackningar och gud vet vad för plastavfall.
Moore driver idag Algalita Marine Research Foundation och fortsätter uppenbarligen med sin forskning runt plast. Gissa vem jag har mejlat för mer info runt nypublicerade artiklar i ämnet? Just det, Moore såklart! Det ska bli spännande att se om han svarar och ifall det då blir med en artikel bifogad på ämnet pelagiala fiskar och hur de äter plast i det öppna havet.
Istället för att göra som killen i boken/filmen Into the wild och bara ge upp och dö i den amerikanska vildmarken har jag nu kommit fram till att göra precis tvärtom. Tackla problemen med framtiden istället för att bli en bitter eremit på någon avlägsen skärgårdsö.
Dag 7 på exjobbet. Jag kämpar vidare med metodutvecklingen och insér nu att om den ska göras grundligt måste en väldans massa tid läggas på den, jag befarar mer tid än vad som finns att tillgå i vår. Det handlar om att göra tillräckligt med replikat för att man ska kunna dra statistiskt välgrundade slutsatser om vilket tillvägagångssätt som är bäst, säkrast, billigast och effektivast. Jag antar att jag kommer att få nöja mej med en gyllene medelväg någonstans mittemellan genial metodik och fullständigt opålitliga resultat...
Annars går jag runt i kritiska tankar runt min framtid som blomstrande marinbiolog. Att jag har potential att blomstra som marinbiolog tvivlar jag inte på, däremot är jag mycket skeptisk till denna världens sätt att behandla vetenskapsmän. Det går inte att komma ifrån att allt handlar om att dra in pengar. Ingen anställer en biolog för att biologen möjligtvis kan upptäcka nya fantastiska organismer, samband eller teorier. Kanhända universiteten, men de platser som finns där för forskande marinbiologer är en droppe i havet i relation till hur många som utbildas inom biologi-genren varje år.
Att söka forskningspengar är inte heller en dans på rosor, "det är ett under att någon överhuvudtaget någonsin lyckats pricka in alla kriterier NVV/FORMAS/whatever har i sina forskningsanslag" sa K förra veckan. Sorgligt nog bekräftar hennes uttanlande bara anledningen till varför många marinbiologer hoppar av sin forskningskarriär efter några år i branschen...
Jag sitter i företagets lokal som jag ex-jobbar för. Här är rena idéverkstaden och det känns som att jag fylls upp av kreativa idéer och nya tankeströmmar. Det är som att min kropp bara diffunderar in och suger upp känslan av att faktiskt vara arbetande marinbiolog i dagens Sverige. Hittills har processen att slussas in i företaget varit mycket, mycket lärorik, och än så länge har jag bara hunnit påbörja min undersökning.
Jobbet med att leta efter plastpartiklar i marina sediment flyter på och jag färdigställde igår första prototypen av det slutna analyssystemet. Det är en snillrik idé som jag inte tänker avslöja i detalj för att inte spoliera företagets möjligheter att vidareutveckla och presentera idén på för högre instanser.
Första veckan har ex-jobbet redan burit frukt. Vi kan konstatera att plastpartiklarna finns och därifrån gäller det nu att arbeta sej framåt genom att karaktärisera och kvantifiera antalet partiklar i sediment från olika ställen och därefter fortsätta med ytterligare planerat experiment på en modellorganism. Min rumskompis frågade mej igår vad jag hade gjort om vi INTE hittat plast i sedimentet. Bra fråga, jag hade redan från början förutsatt att vi skulle hitta det. Dock är ett "icke-resultat" inte att underskatta. Då skulle följdfrågan blivit; Varför hittar vi inga partiklar när man gör det i England och USA?
Arbetet med inventeringen redovisades i fredags och jag kan stolt konstatera att jag satte artbestämningen! Visst var det philine aperta vi hittat.
Och en sak till. Svt-play har en programserie som heter ekvatorn. Första avsnittet handlar om Galapagos och Palmyraatollerna i stilla havet. Som vanligt lämnar naturfilmen ungefär lika många frågetecken som den ger svar på men de har ansträngt sej och fixat till en del snygga digitala specialeffeker. Man får följa med in i en korall och se zooxanthellerna och se hur microalger ser ut och delar sej vid tillväxt. Det hör väl inte till vanligheterna i naturfilm va?
I filmen väver de också in hur djurlivet och näringstillförseln hänger samman med vädersystemen på ett snyggt sätt. Kul faktiskt. Tänk då på vilka förödande konsekvenser temperaturhöjningar med förändrade havsströmmar och vindar skulle få! Dagens moralkaka, den bjöd jag på. Kram!
Jag sitter uppe på anexet i lägenhet nr 21 på SLC Kristineberg och funderar över dagen. Det har varit sådär pirrigt som när man börjar på ett nytt jobb och man vill kunna allt från början. Alla vet att man aldrig kan cykla utan stödhjul från första början men på något sätt är det något inombords som målar upp illusionen om att man, blott fem år gammal, strax efter att ha fått på sej cykelhjälmen första gången, rusar runt i skogen på en grym BMX. I den tankebilden finns banne mej inga stödhjul med.
Jag cyklar med stödhjul och det känns gôtt. Stödhjulen heter Fredrik och Stefan, de är mina handledare. F träffade jag för första gången idag han var lika trevlig IRL som han låtit på telefonen. Han välkomnade mej till sitt kontor med nybryggt kaffe och varm skummad mjölk. Därpå följde ett kort men intensivt lära-känna-varandra-samtal, varpå, efter att kaffet var urdrucket, vi fortsatte in på labbet.
Uppgift vecka 1: Utveckla och få igång inventering av plastpartiklar i marina sediment. Efter lite mer efterforskningar i artiklar, manualer och wikipedia känns det som att jag har tillräckligt på fötterna för att börja latja runt på labbet imorgon för att påbörja min bana som metodutvecklingssuperdeluxhighfidylittimarinekolog.
Idag har jag och T gått igenom det sista bottenhugget från Byfjorden. På åtta meters djup på mjukbotten hittar man sannerligen inte mycket liv det ringa djupet till trots. Byfjorden har efter vår utvärdering av mätdata under en 10-årsperiod beviserligen ett mycket begränsat vattenutbyte och det leder till syreförhållanden som naturligt blir mycket låga. Det drabbar djurlivet som mycket generellt sett börjar vantrivas då syrehalten understiger 3 ml syre per liter vatten. Det motsvarar en mättnadsgrad som är ungefär 40 % av vad helt syremättat vatten kan ta upp i form av syrgas.
Först flyr fiskarna, det gör de innan syret nått 3 ml-gränsen. Sedan kryper kräftdjuren, t.ex. havskräftorna, upp ur sina gångar för att nå det något mer strömmande vattnet ovanför bottnen. Sedan kommer andra djur också upp ur bottnen, maskar, ormsjöstjärnor eller sjöborrar, och om läget blir riktigt kritiskt ställer sej t.ex. sjöstjärnor "på tå" för att komma upp från det syrefattiga bottenvattnet. Ibland är syrebrist på en mjukbotten (som är den bottentypen där syrebrist normalt förekommer p.g.a. den låga vattenströmningen) kortvarig och då överlever många av organismerna. Om syrebristen varar i veckor kan hela bottenfaunan slås ut.
Men det var ju inte det här jag skulle skriva om (även om det är mycket intressant)! Jag hittade en art idag som jag nog inte sett i levande form ännu och det är jättekul! Ett kryss till i min flercelligahavsdjursskådningsbok, haha (jag kryssar faktiskt).
Philine aperta, eller "Lilla fläsktärningen", har nu siktats. Först såg det bara ut som en missbildad geléklump och T undrade fundersamt vad det var han hittat i sållkaret. Jag kikade på den över hans axel och trodde mej se någon slags - av formalinet ihopskrumpen - nakensnäcka eller plattmask. Dock skrumpnar blötdjur inte av formalin, det gör de däremot av sprit, och nakensnäckor är oftast anuella (lever bara ett år) och det här är inte den årstid de fortfarande frodas i om jag säger så. I den lilla geléklumpen kunde jag också se strukturer av något slags organ, därmed gick plattmaskteorin också bort, de saknar nästan allt som har med cirkulation och nedbrytningsorgan att göra.
Jag plockade in den under luppen och kunde konstatera mantelkanter och jag började misstänka vad det var jag såg. Jag knep försiktigt om geléklumpen med pincetten och jovisst, det förutsedda kraset infann sej. I genomlysning kunde jag se det delikata skalet kringla sej i ena änden av djuret. Och så var saken biff.
Ps: Jag har inte fått experten A:s utlåtande angående art-epitetet ännu så jag kanske inte ska ropa hej. Men jag är ganska säker...
Har slötittat på svt 1 under middagen. Det gick ett program från 1982 (långt före min tid) som hette Nöjesmaskinen. Hursomhelst så hade de ett inslag i det där gamla programmet om en viss Mr Gilbert Kaplan, en mycket framgångsrik journalist som hade en dröm att en dag vara dirigent och leda en orkester genom ett av de svåraste musikstyckena som existerar; Mahlers tvåa.
Sagt och gjort, Kaplan övade och övade, han lyssnade på stycket om och om igen, han såg olika orkestrar framföra det och han pratade med dirigenterna som dirigerat dem. Han övade flera timmar varje dag och fick hjälp av en lärare. Efter ett år var han redo och fullföljde Mahlers två, 90 minuters taktbyten.
Sånt här ger mej ståpäls! Det är så fantastiskt! Inget är omöjligt.
Åh jesus vilken tråkig dag. Jag börjar tvivla på att jag någonsin har haft ett liv utanför studierna i Göteborg. Idag är det som bekant måndag och jag har gjort klart sysslorna i skolan som bestod i att läsa in mej på potentiella experimentdeltagare i form av sedimentkäkande små havsodjur.
Den perfekta arten som jag letar efter borde nog ha egenskaper så som 1) mycket förekommande - Lätt att hitta och att samla in ett antal skadar inte någon känslig population, 2) Inte för liten - Det är tänkt att jag ska dissekera magar och på alltför små djur blir det uppenbarligen väldigt svårt, 3) Bulkätande och sedimentlevande på dybottnar - Krypet som ska ingå i studien ska leva på de bottnar där material från ytan ackumuleras, alltså på dybottnar, och ska äta bottenmaterial varibland plastbitar kan förekomma.
Jag har samlat ihop nästan tio stycken kandidater till modellorganism men jag behöver såklart överlägga med mina handledare om detta nästa vecka. En anna aproach är att använda en organism som redan ingått i liknande studier och som är väl kartlagd då man kanske kan dra ännu fler slutsatser av experimentet eftersom så mycket information runt biologin hos djuret är kartlagt. Majoriteten av arterna jag läst om är polychaeter, alltså mångborstmaskar. Om man föreställer sej en daggmask med små hår på alla små segment och utskott som hos en tusenfoting så är man rätt nära hur en typisk polychaet kan se ut. Men lägg till en massa häftiga specialiseringar, som t.ex. utskjutbar mun, antenner och utvändiga gälar så har du klivit in i polychaeternas fascinernade värld!
Nu ska jag försöka hitta på någonting att fördriva resten av den här dagen med. Jag borde egentligen storstäda lägenheten, men det känns tråkigt att inte gå ut och ta vara på solstrålarna som för en gångs skull tränger genom molntäcket.
En polychaet, lik vår Sabella pavonina (Påfågelsmask?) som vi har på västkusten. Den lever dock inte på ackumulationsbottnar utan sitter i mer strömmande vatten och filtrerar ut födan med sina förlängda palper!
Imorgon är det första dagen i skolan år 2010. Planen var att färdigställa projektarbetet i sista kursen nu denna veckan, men det faller nog med att vår handledare S är i Åre just vecka 2. Och det får han väl ha då eftersom samme man lovat mej att vara handledare åt mej under mitt kommande ex-jobb!
Tanken var att jag skulle påbörja exjobbet v.3 genom att delta i inventering av plastpartiklar i sediment längs västkusten tillsammans med min andre handledare, mr F, från företaget jag ex-jobbar hos. Dock måste en hel hög infauna från mjukbottnen i Koljöfjorden utanför Uddevalla bestämmas innan jag kan lämna Göteborg för ex-jobbet och Kristineberg, och för att deffenitivt säkerställa organismernas arttillhörighet vill handledare S titta på dem innan vi (jag och kursare inkl. god vän Thomas) kan skriva färdigt arbetet.
2009 var ett bra år med kanske mest av allt en transportsträcka till denna våren när mitt kandidatexamensarbete går av stapeln. Nu gäller det att flyga med egna vingar och visa att man kan (även om det säkert kommer vingla en hel del). Vi får väl också hoppas på att jag klarar av att landa där lagom till sommaren utan att totalkrascha i en dålig artikel. Nope, it ain't gonna happen. Jag har ju i stort sett simulerat landningar de senaste två åren på Universitet på alla tentor och jobb man gjort, lämnat in och klarat av?
Mitt och Thomas arbete som ska vara klart nästa vecka är förresten av en mycket intressant art. Vi inventerar bottenfaunan längs en transekt i Koljöfjorden för att man i framtiden ska kunna följa utvecklingen av faunan efter att BOX-projektet* dragit igång. Den något sci-fi-artade idén att installera stora vattenpumpar i Östersjön för att syresätta det syrefattiga (eller helt anoxiska) bottenvattnet har faktiskt realiserats och bär nu frukt i BOX-projektet som nu efter nyår ska installera pumpar i ett pilotprojekt på både väst- och ostkusten!
Läs mer om BOX-projektet på GU:s hemsida: http://www.tellus.science.gu.se/fokus_ostersjon/BOX-projektet/ På Göteborgs Universitets fartyg Skagerak påväg in i Gullmarsfjorden på min senaste kurs "Marin Miljöövervakning" där även arbetet med Koljöfjorden ingår.
*Lustigt nog har projektet fått samma namn som det som handlar om att bekämpa fattigdomen i U-länder. Fattigt kan ha två betydelser ...
Jag studerar just nu sista året till marinbiolog vid Göteborgs Universitet och inom kort avlägger jag masterexamen!
Följ mej i min resa genom den första tiden som färdigutbildad marinbiolog på min jakt på en fast anställning. Det kommer säkert att bli en spännande, svår och kanske för dej inspirerande resa. Jag är 25 år, kommer från Värmland och är bosatt i Göteborg.
Mer info: Linkedin http://www.linkedin.com/profile/view?id=84283913&trk=tab_pro
