Solen har dansat över de snöhöljda vidderna runt Lysekils sista utpost Stångehuvud. Jag smet ut från labbets mörka tillhåll och dansade ikapp med solen. Utflykten slutade i en snöhög i en klippslänt vid strandpromenaden. Därifrån skymtade jag öppet vatten, turkost och glittrande i den stilla brisen. Och allt var tyst.







På hemvägen mellan färjan och kristineberg lyssnade jag på Hazelius, han är en mästare på modern svensk visa. Om jag någonsin gifter mej, eller ens kommer i närheten av något liknande, skall Esbjörn Hazelius 'Malåberg' spelas vid det tillfället. Bara så du vet! Den skulle eventuellt passa på min begravning också om det där med gifteriet aldrig blir av.

"Om natten när jag slumrade uti min tysta säng
jag drömde om ett öppet hav och om en sommaräng
om att lämna detta kalla land och vännen jag har kär
och se allt ut i stora världen som jag ej finner här"