Jag har läst artikeln om Maja Lundgren som omyndigförklarades av litteraturkritikerna för sin bok "Myggor och tigrar" där hon öppnar sitt uppdämda hjärta gällande maktstrukturer och förföljelsemani genom att skildra Camorran i Neapel och kulturmaffian i Sverige. Hon blev sågad längs med fotknölarna när boken publicerades för ett par år sedan och hennes bokförlag skulle enligt kritikerna hållas skyldig för det ev. självmord Maja enligt dem högst troligt skulle sätta i verket.

Nästa artikel jag läste handlade om männens lekplats och deras självklara huvudroll på Sveriges elit-teatrar, där Mikael Persbrandt sattes i fokus då han är Sveriges lilla bad-boy-gullegris trots de otaliga skandaler han ställt till med genom åren. Han har supit, slagits, bedragit, hoppat av, kränkt och negligerat.

Skandalskribent vs. kaoskarl. Hysterikan vs. machomannen. Och här sitter jag med en sargad feministsjäl, upplyst så till den milda grad efter 15 sidors läsning i tidningen Filter (nr 12).

Hur kommer det sej att männen kommer undan med det medan kvinnorna döms till livstids allmän förödmjukelse? När en man lever ut sina känslor; lider, skapar, skriker och anklagar, anses det vara finkultur, något stort och oersättligt. När en kvinna skriver om sina upplevelser; lider, skapar, skriker och anklagar, anses det vara en hysterisk människas verk, helt utan rim och reson.

Det sistnämnda kanske är sant, men skulle inte det lika gärna kunna tillskrivas den utlevande mannen?

Nu lanserar Persbrandt kalsonger. Lundgren släpper en ny bok. Jag ska läsa alla hennes böcker för hon verkar vara en skitstark personlighet, medveten och ärlig - långt mycket mer intressant än Persbrandts push-up-kalsonger.